Jag klev ombord på planet med hopp om en lugn flygning. Allt flöt på tills en ung kvinna precis framför mig fångade min uppmärksamhet. Hon var elegant klädd och verkade tro att hela världen skulle snurra runt henne.
Strax efter start tog hon av sig skorna, lade ena foten på den tomma stolen bredvid sig och sträckte den andra rakt ut i gången. Hennes fot blockerade vägen för alla som ville gå på toaletten eller bara sträcka på benen. Till en början bad folk snällt henne att flytta på foten, men hon svarade bara med snea blickar och irriterade suckar.
Passageraren blockerade gången med sin illaluktande fot – men jag lyckades sätta henne på plats så att hela kabinen applåderade!
Sen började hon medvetet ignorera alla förfrågningar. En man som försökte passera fick höra ett högt:
– Kan du inte gå runt?!
Men det gick inte att komma förbi – hon bredde ut sig som om hon ville ta hela raden i anspråk. Det värsta var lukten från hennes fot, så stark att en kvinna mittemot lindade in sig i en halsduk, och ett barn bakom mig frågade sin mamma:
– Varför luktar det här som om någon aldrig byter strumpor?
Jag stod ut så länge jag kunde, men sedan insåg jag: det här måste få ett slut. Jag var tvungen att agera.
Jag tryckte på knappen för att kalla på flygvärdinnan.
– Ursäkta, sa jag, den här passageraren blockerar gången och vägrar ta bort foten. Kanske borde hon betala för den plats hon ockuperar?
Flygvärdinnan gav en artig men bestämd tillsägelse. Kvinnan himlade med ögonen och mumlade:
– Jag sitter ju inte ens här. Jag tänker inte betala för det. Jag har rättigheter.
Då trädde en granne i sätet in, som hört allt:
– Nej, nej, du kan inte bara ta någons plats. Vi får göra det här officiellt. Jag kan filma om du vägrar.
Kvinnan blev blek. Flygvärdinnan passade på att kalla på kabinchefen.
Resultat: hon fick faktiskt betala för extra sätet, officiellt, enligt gällande taxa. Nästan lika mycket som sin egen biljett.
När flygvärdinnan gick iväg hördes tysta applåder från bakre delen av kabinen. Folk log och utbytte blickar, och kvinnan mittemot viskade till mig:
– Tack. Jag höll på att tappa tålamodet jag också.
