Jag är gravid, och om bara några månader ska mitt barn födas. Men för några dagar sedan fick jag höra något av läkaren som vände upp och ner på hela mitt liv: barnet har en allvarlig sjukdom. Först kunde jag inte tro mina öron. Allt inom mig drog ihop sig, i huvudet ekade ett tomt brus.
Jag ringde min man, i tron att han skulle vara mitt stöd, att vi skulle klara den här prövningen tillsammans. Men hans ord lät kallare än någon dom:
— Du behöver inte komma hem igen.
I det ögonblicket föll min värld samman. Jag lämnade sjukhuset, och mina ben bar mig av sig själva till en närliggande park. Jag satte mig på en bänk och brast ut i gråt. Det kändes som om all hopp hade lämnat mig tillsammans med min man.
Människor gick förbi, några kastade snabba blickar, andra vände bort blicken. Ingen visste att mitt hjärta höll på att brista. Men mitt i denna folkmassa stannade en äldre kvinna. Hon räckte mig en näsduk och sa stilla:
— Mitt barn, tårar är styrka, inte svaghet. Men du är inte ensam.
De orden värmde mig. Jag förstod: en svår väg väntar, men jag är redan mamma. Och för den här lilla människan måste jag resa mig, torka tårarna och kämpa.
Jag vet inte vad som väntar oss, men nu vet jag en sak: även om min man svek mig, kommer mitt barn att ha en mor som aldrig sviker det.
