😉Jag stoppade en bil med ett gäng äldre damer eftersom de körde för långsamt, men det jag såg inuti chockade mig — jag var tvungen att genast ta ut dem ur bilen och skriva en rapport.

En dag stod jag på dagspatrull vid vägkanten och spanade efter bilar, i hopp om att få fast åtminstone en trafiksyndare. Plötsligt ser jag en bil som kör bara 22 miles per timme. Jag griper radion, sätter på blåljusen och tänker att något måste vara fel.

Jag går fram och ser fem äldre damer med stora, uppspärrade ögon.

— Officer, — säger föraren, — jag körde exakt enligt hastighetsbegränsningen.

— Fru, ni körde 22 miles per timme, — säger jag allvarligt.

— Självklart! — säger hon glatt. — Skylten sa “22”!

Jag höll på att brista ut i skratt:
— Fru… det är ruttnumret.

Hennes kinder blossade. Jag skulle just gå därifrån när jag lade märke till att de andra satt som förstenade.

— Är de… okej? — frågar jag tyst.

😵😲 Hon lutade sig fram och sa något som fick mig att omedelbart beordra dem att stiga ur och ta dem till stationen.

— Ingen fara, officer, — sa hon lugnt, som om det handlade om en tepaus, — de hämtar sig snart. Förstår ni… vi är bara lite trötta. För tio minuter sedan körde vi nämligen på vägen 180.

Hon blinkade finurligt. Jag tappade nästan andan.

— På etthundraåttio? — frågade jag, även om jag redan visste att svaret inte skulle glädja mig.

— Ja visst! Och vi rökte lite också… för modets skull, — sa hon glatt. — Vår vän fyller nittio idag. Hon har alltid drömt om att åka “som en racerförare”. Så vi bestämde oss för att uppfylla hennes önskan. Och vilken väg passar bäst… åttio, vi trodde att det var tillåtet?

Jag stelnade till. Inom mig slogs två personer: den som ville skratta och den som enligt reglerna skulle rapportera överträdelser.
Tyvärr vann den senare.

— Fru, — suckade jag, — gulligt är gulligt, men regler är regler.

Jag bad alla damerna att kliva ur och fyllde i rapporten. De stod vid vägkanten, lite generade men märkligt nöjda — som om detta var ett av inslagen i deras äventyrsdag.

Och jag tänkte: ”Nåväl, åtminstone fick de uppfylla sin dröm… om än under polisens ögon.”