Jag har varit gift i tre år. Jag träffade min fru på jobbet – en vanlig historia: gemensamma projekt, luncher tillsammans, långa samtal. Efter bröllopet förändrades livet. Hon blev gravid och gick på mammaledighet, och alla ekonomiska bördor föll på mina axlar. Arbetsdagarna började likna varandra mer och mer: kontoret på morgonen, hemmet på kvällen. Min fru tog hand om hemmet, vår son, lagade middag – och jag visste att hemma väntade samma sak som alltid.
Men den kvällen var konstig från första början.
Jag öppnade ytterdörren, gick uppför trappan och ringde som vanligt på dörren. Tystnad. Jag knackade — fortfarande inget svar. Kanske är hon i badrummet? Men hon brukar alltid höra mina steg. Jag tog fram nycklarna och gick in.
Det jag såg fick marken att försvinna under mina fötter. Tv:n var på. Kylskåpsdörren stod på glänt. På golvet låg saker utspridda: t-shirts, handdukar, barnleksaker.
Jag gick vidare och kikade in i badrummet — där fanns en vattenpöl. Som om någon lämnat rummet i all hast.
Var är min fru? Var är min son?
Mitt huvud gick på högvarv. Den första tanken som slog mig var ett inbrott. Men det finns varken pengar eller värdefulla saker hemma. Vad har hänt? Varför ser det ut som om någon flytt i panik och lämnat allt?
Med skakiga fingrar slog jag numret till min fru. Uppringningston. Sedan en kall, likgiltig röst från telefonsvararen: “Abonnenten kan för tillfället inte nås.”
Mitt hjärta bultade vilt. Kanske kom jag bara några minuter för sent? Kanske hade jag kunnat göra något om jag kommit tidigare?
I det ögonblicket hörde jag steg bakom mig.
— Åh älskling, du är redan hemma? — sa hennes röst.
Jag vände mig hastigt om. Min fru stod i dörren med en matkasse. Tyst. Leende.
— Vad har hänt här? Var är vår son? Varför är din telefon avstängd?
Hon tog lugnt av sig jackan och lade kassen på bordet.
— Hur har din dag varit?
Jag stod inte ut längre.
— Vad har hänt?! VAR ÄR BARNET?!
Min fru tittade på mig och höjde förvånat på ögonbrynen.
— Lugna dig. Han är hos min mamma. Jag gick bara och handlade.
— Och… vad är det för kaos här?
Hon log och satte sig i soffan.
— Fråga mig vad jag gjorde idag.
Jag rynkade pannan.
— Vad?
Min fru sträckte på sig, gäspade sött och sa med ett leende:
— Inget alls. Jag vilade bara.
