Mina barn har bestämt att jag, på äldre dagar, ska försörja dem – för det var så deras far uppfostrade dem.
En gång i tiden gifte jag mig bra och visste inte vad fattigdom var. Min man tjänade bra med pengar och jag behövde inte arbeta – jag tog hand om hemmet och barnen. Mykhailo hade en verksamhet: han köpte bilar i Polen eller Tyskland, reparerade dem och sålde dem vidare.
Även vår son och dotter visste inte vad ett ”nej” innebar. De fick allt de ville ha. När de växte upp köpte min man lägenheter till dem och ordnade storslagna bröllop. De blev vana vid att allt gjordes för dem.
Ville de åka till havet? Då åkte de. Gillade de dyra telefoner? Då fick de dem. Mykhailo gjorde allt för att behaga dem. Men idag har den uppfostran lett till många problem.
Åtminstone respekterade de sin far, men mig behandlade de som en tjänare eftersom jag inte gav dem pengar. De krävde att jag skulle laga deras favoritmat, tvätta deras kläder och städa efter dem. Själva gjorde de ingenting hemma.
När Mykhailo gick bort började barnen genast dela på arvet. De kastade ut mig från huset, som de sedan sålde.
– Varför behöver du ett så stort hus? Du har inte tjänat ihop det själv, det är helt och hållet pappas förtjänst! – sa de till mig.
Pengarna från försäljningen använde de för att köpa bilar. En väninna tog emot mig hemma hos sig och rådde mig att åka och jobba utomlands, eftersom jag inte kunde räkna med mina barn. Så det gjorde jag.
I tre år har jag nu arbetat i Italien och sparat varje euro till ett eget hem och till min ålderdom. Jag har hittat många vänner här, alla från Ukraina, några från samma region som jag. Arbetet är bra – jag hjälper en äldre dam och sköter hennes hushåll.
Under alla dessa år har jag aldrig åkt hem, inte ens för högtiderna. Och varför skulle jag? Jag har inget eget hem längre. För några dagar sedan ringde min son helt oväntat. Han hade inte lyckats driva sin fars verksamhet vidare och satt nu i skuld.
Eftersom jag jobbar utomlands och enligt honom tjänar tillräckligt, hade han bestämt att jag skulle betala hans skulder.
– Pappa hjälpte oss alltid, du aldrig! Du kan väl åtminstone ställa upp nu! – skrek han åt mig.
Jag svarade:
– Jag är inte skyldig er någonting. Alla barn tar hand om sina gamla föräldrar, men ni tänker bara på er själva. Så nu tänker jag också på mig själv!
Sedan dess har jag inte hört något från barnen. Det gör ont att veta att jag har så otacksamma barn. Jag hoppas att de en dag inser sitt misstag. Under tiden jobbar jag för att trygga min framtid, för jag kan inte räkna med någon annan.
Har jag inte rätt?
