För sex månader sedan köpte jag en lägenhet. Allt var perfekt – läge, pris, inredning. Det enda konstiga var att de tidigare ägarna berättade att de aldrig haft speglar i sovrummet.
Jag tyckte det var lite lustigt. Den här lägenheten var en nystart för mig och jag trodde inte på vidskepelse. Men sen hände något.
Varje morgon vaknade jag utmattad, trots att jag sovit i åtta timmar. Varje morgon var garderobsdörren lite öppen, trots att jag stängt den kvällen innan.
En natt bestämde jag mig för att installera en övervakningskamera. Jag kollade inspelningen nästa morgon. Ingenting hade hänt. Men när jag snabbspolade… Vid 03:13…
Jag såg mig själv gå upp ur sängen. Men jag kom inte ihåg det. Kameran visade mig sittandes på sängkanten, fötterna i golvet, stirrande in i spegeln. Orörlig.
Jag satt så i fem minuter, stel av skräck. Sedan började jag skratta. Men min mun rörde sig inte. Jag bara satt där och stirrade på reflektionen.
Det som fick mig att skrika och springa ut ur lägenheten var detta: reflektionen satt inte. Reflektionen i spegeln stod upp. Och den tittade på mig.
