När min dotter började på universitetet ökade hennes krav plötsligt. En vanlig telefon räckte inte längre – hon ville ha den senaste iPhonen. Inga enkla kläder längre, bara märkeskläder. Men min inkomst var densamma. Då började hon insistera på att jag skulle åka utomlands och jobba.
— Mamma, du måste tänka på någon annan än dig själv! — sa hon. — Ser du hur andra människor lever? Andra föräldrar reser bort, arbetar – och vad gör du? Du är bara lat!
— Älskling, hur kan du säga så… Mina ben är sjuka. Jag skulle aldrig orka…
Men hon ville inte lyssna. Med tiden kom hon alltmer sällan. Och när hon väl kom, var hon kall och distanserad.
Hon gifte sig mycket ung. Hennes man var tio år äldre, en framgångsrik affärsman. De började leva det liv hon alltid drömt om: dyra kläder, resor, restauranger.
Jag var inte avundsjuk. Jag var glad för min dotters skull, men mitt hjärta värkte över att hon hade glömt mig. När jag kollapsade av högt blodtryck frågade ingen ens hur jag mådde. Och en dag, när mina gamla kängor gick sönder, vågade jag be henne om lite pengar.
— Mamma, nu räcker det – sluta leva på mig!
De orden tyngde mig länge.
Men det mest smärtsamma slaget var hennes “gåva” på min 60-årsdag.
Jag väntade på henne. Bara en enda gång i livet borde hon ha visat kärlek! Bara en gång, komma och krama mig.
Men hon gav mig en gammal, sliten handväska. Handtagen var spruckna, hörnen slitna. Jag tittade på väskan med tårar i ögonen, förbluffad.
— Menar du allvar? — min röst darrade.
— Mamma, du borde vara glad att jag ens gav dig något. Den kostade ändå mycket!
— Förtjänade jag verkligen en sådan present?
— Och du då? Förtjänade du något bättre? Du gjorde inte ens det jag bad dig om!
Hon förstod inte ens att något inom mig gick sönder i det ögonblicket.
Jag såg på henne och tänkte: det där är inte längre mitt lilla barn.
Jag stängde dörren bakom henne, och för första gången förstod jag att jag var helt ensam.
