Inuti låg ett gulnat fotografi – man såg mormor som ung, bredvid en man jag aldrig sett förut. Under fotot stod det: ”Förlåt mig, Viktor.”
Vem var det? Och varför hade mamma gömt det i kistan?
Just då hörde jag en mjuk röst bakom mig:
— Du borde inte ha sett det där.
Jag ryckte till och vände mig om. Mamma stod i dörröppningen, med sorg i blicken.
— Vem är det, mamma? — frågade jag, med stigande ångest.
Hon kom närmare.
— Det är din morfar, — sa hon mjukt.
Jag stirrade förbluffat på fotot.
— Vad? Mormor har alltid sagt att morfar dog när du var liten…
Mamma pressade ihop läpparna och vände bort blicken.
— Det var inte mannen du känner som morfar, — hennes röst darrade. — Viktor var mormors första kärlek. De ville vara tillsammans, men han fängslades oskyldigt. När han kom ut, var hon redan gift med din ”morfar”. Men hon sparade hans foto hela livet och skrev brev till honom…
Jag kände hur min värld vändes upp och ner.
— Hittade han henne igen?
Mamma nickade sorgset.
— Ja. De sågs ett år innan hon dog. Mormor bad om förlåtelse för att hon inte väntade på honom. Han sa att han aldrig varit arg.
Jag stod tyst, utan ord.
— Hon ville att han skulle vara nära henne, åtminstone så här, — sa mamma och pekade på fotot. — Det var hennes sista önskan.
Jag lade försiktigt tillbaka fotot i näsduken och la det där det låg.
