Nyligen besökte jag min gamla väns verkstad – en konstnär och samlare av ovanliga föremål. Han har alltid överraskat mig med sina fynd, men den här gången stötte jag på ett föremål som gjorde mig helt förbryllad.
På ett av hans bord, bland penslar, oljefärger och några vintage-ramar, låg ett märkligt metallföremål. Vid första anblicken såg det ut som en sax – med fingeröglor och något som liknade blad.
Men formen var helt ovanlig: böjda, utsmyckade handtag, en massiv kropp, och istället för vassa blad – en trubbig, avlång del. Den ena sidan var tydligt längre än den andra. Jag tog upp det och frågade förvirrat:
“Vad är det här? En sax för dvärgar?”
Min vän log och svarade, utan att ta blicken från sin duk:
“Det är en gammal veke-sax för att trimma ljusvekar.”
Jag kunde knappt tro det. Det visade sig att förr i tiden, när ljus var den huvudsakliga ljuskällan, använde man sådana saxar för att korta ner den brinnande veken.
Det hjälpte ljuset att brinna jämnt och utan att sota. I den övre delen finns en speciell “fälla” där den avklippta biten föll ner, så att den inte hamnade på bordet eller golvet.
Idag är sådana saxar sällsynta. De tillverkas inte längre och finns bara på loppmarknader eller i gamla samlingar.
Sedan dess har detta märkliga föremål blivit en symbol för mig – en påminnelse om hur även vardagliga ting från det förflutna kan dölja oväntad skönhet och elegans.
