Jag gick lugnt på en landsväg, utan att ana något, när jag såg något konstigt ur ögonvrån vid vägkanten. Grå, lite tillplattad, med spiralformade veck.
Nyfikenheten tog över – jag rörde försiktigt vid det med en pinne och tittade närmare. Inuti – massor av små sektioner, som en genomskuren hjärna. Texturen – gummiaktig. Fruktansvärt.
Ärligt talat blev jag illamående. Jag tänkte: ”Tänk om det är en hjärna? Från ett djur? Eller ännu värre… från en människa?” Mitt hjärta började rusa.
Fylld av panik och förvirring tog jag ett foto och la upp det på internet med texten:
”Vad är det här? Hittat vid vägen. Ser ut som en hjärna. Ska jag ringa polisen?”
Kommentarerna strömmade in direkt. Några sa att det kanske var en svamp. Andra trodde det var inälvor från ett vilt djur. Men en kvinna – som tydligen hade flera hundar enligt sin profil – förklarade allt med ett enkelt och obestridligt svar:
”Du har hittat och öppnat hundbajs. En hund har ätit en massa pappershanddukar. De kan inte smälta det – så det kommer ut… i denna skrämmande form.”
Jag kände mig både skamsen och road. Skamsen över min fantasi. Road över att jag nästan ringde polisen för bajs fyllt med pappershanddukar.
