Han var ung, snygg, rik och otroligt självsäker. I elitkretsar kände man honom som Alex – arvtagaren till ett byggimperium och en favorit i skvallertidningarna.
En kväll med ett glas dyr whisky blev mer än ett skämt när någon nämnde dottern till en lokal oligark – Milena.
– Har ni hört? Gubben har en dotter – tja, rätt rejält byggd, – flinade en av vännerna. – Någon som skulle våga?
– Jag, – svarade Alex lugnt.
– På riktigt? – alla skrattade.
– Slår vad, – han tog en klunk och log snett. – Ge mig tre månader. Jag får henne att bli kär. Jag friar. Hon säger ja.
Skratten tystnade. De stirrade förvånat på honom.
– Om du gifter dig med henne, får du hundra tusen från var och en. Om inte – betalar du oss.
Vadet var gjort.
Milena var ingen modell enligt tidningarnas normer, men det fanns något varmt och äkta i henne – något som drog till sig.
Alex började uppvakta henne med blommor, promenader, kärleksfulla ord. Han spelade förälskad så övertygande att han nästan trodde på det själv.
Hon blommade upp, trodde hon äntligen funnit någon som såg henne för den hon var.
När han gick ner på knä grät hon av lycka. Bröllopsförberedelserna började, och hela staden talade om detta ovanliga par.
I kyrkan rådde högtidlig tystnad. Gästerna – inflytelserika människor, affärspartners, släktingar – satt bänkade. Alex log självsäkert och höll hennes hand:
– Milena, du är mitt allt. Jag lovar att älska dig för evigt, värna om ditt leende, stå vid din sida i glädje och sorg…
Men plötsligt höjde hon huvudet. Tårar i ögonen, men rösten var stadig:
– Jag gör det inte.
Alla stelnade till.
– När vi träffades trodde jag att du såg något mer i mig än mitt yttre. Jag trodde att du älskade mig för den jag är.
Ett glas föll. Glas krossades.
– Jag fick veta sanningen. Det här var bara ett spel. Ett vad.
Ett sorl spred sig bland gästerna.
– Du slog vad med dina vänner om att du kunde få mig att gifta mig med dig – för min pappas pengar.
Milenas pappa reste sig långsamt. Tre män i kostym ställde sig upp bakom honom – hans livvakter.
– Alex, – sade han lugnt, – jag tror du vet var utgången är. Mina män visar dig vägen.
Vakten förde honom artigt men bestämt ut. Kyrkan var tyst.
Milena stod vid altaret med tårar i ögonen, men huvudet högt.
– Idag skulle jag bli någons fru. Men jag blev kvinnan som valde sig själv.
Applåderna ekade i hela kyrkan.
