På våren inträffade en till synes vanlig händelse i staden. Hälsovårdsinspektionen beslagtog nästan 20 000 hönsägg från butikerna.
De flesta ansågs otjänliga: utgångna, spruckna eller smutsiga. Alla skickades till stadens soptipp, bakom ett taggtrådsstängsel.
Lastbilarna lastade av lådorna med ägg som vanligt skräp. Några dagar senare föll lådorna sönder i regnet, fåglar hackade upp en del, resten försvann bland soporna.
Invånarna glömde snart hela saken.
Men tre månader senare hände något ingen kunde förutse.
Tidigt en morgon märkte soptippsvakten att kråkorna inte längre samlades på högen med organiskt avfall. Han gick närmare – och frös till.
Något rörde sig inuti sopberget.
Tusentals små gula dunbollar kravlade omkring mellan rutten potatis och yoghurtförpackningar. Små, pipande, levande kycklingar.
De fanns överallt – mellan däck, under plastflaskor, i sprickor i gamla möbler.
Hur hade de överlevt? Hur kunde de ha kläckts – utan värmelampa, höna eller omvårdnad?
Nyheten spreds som en löpeld. Folk kom för att bevittna ”miraklet”.
Forskare stod handfallna: inga förutsättningar för kläckning fanns, särskilt inte efter så lång tid.
Stadsborna började kalla dem ”kycklingarna från ingenstans”.
Många tog hem dem – av medkänsla eller vidskepelse.
Och även om myndigheterna inte kunde ge något svar, var det självklart för folket:
Det här var inte bara kycklingar. Det var ett mirakel, fött ur sopor.
