Lärarna på skola nr 17 hade i flera dagar med förvåning observerat det märkliga beteendet hos en av eleverna — nioårige Alex. Varje dag efter lektionerna gick han till skolans bakgård, dit nästan ingen gick.
Där, på samma plats, satte sig Alex på knä och började gräva i jorden med bara händer, utan att bry sig om smutsen under naglarna eller reporna. Han grävde i ungefär tio minuter, lade sedan försiktigt något i hålet, täckte över och jämnade till jorden som om ingenting hänt. Sedan gick han därifrån.
Lärarna märkte att den nioårige eleven varje dag grävde i jorden och gömde något i en grop — alla blev förskräckta när de fick reda på vad han gömde under marken.
Till en början trodde lärarna att pojken bara lekte. Barn är konstiga ibland, särskilt i den här åldern. Men Alex gjorde det med skrämmande noggrannhet — varje dag, samma tid, på samma plats, med samma rörelser. Det var inget lek.
En dag kunde en lågstadielärare inte hålla sig längre. Efter rasten följde hon efter honom i smyg, gömde sig bakom träd. Som vanligt gick han till bakgården, satte sig på huk, grävde upp en liten jordhög, tog fram en plastpåse ur sin ryggsäck och lade den i hålet. Sedan täckte han över och jämnade till.
Läraren kunde inte hålla sig längre. Hon steg fram ur sitt gömställe och ropade hans namn:
— Alex… Vad gör du här?
Pojken ryckte till. Han var först tyst och tittade på henne med rädsla, som om han blivit påkommen med något olagligt. Sedan sänkte han blicken och viskade tyst… Läraren blev skräckslagen över det hon hörde 😱😱
— Jag gömmer…
— Vad gömmer du?
Han var tyst en stund, pekade sedan mot marken med handen:
— Läroböcker… Jag tar med dem varje dag och begraver dem. Så att pappa inte ska hitta dem.
Läraren hukade sig ner bredvid honom. Han såg henne inte i ögonen.
— Varför vill du inte att pappa hittar dem?
— Han… han blir arg när han dricker. En gång rev han sönder allt — läroböckerna och skrivböckerna. Han sa att jag inte fick studera, utan skulle tvätta golven och laga mat. Men jag… jag vill lära mig. Jag älskar skolan. Men om han river sönder allt igen, kan jag inte mer.
Läraren blev tagen. Pojken satt framför henne — smal, med såriga händer — och berättade det som om han sa att det regnade igår.
Hon visste länge inte vad hon skulle säga. Hon kramade bara Alex och lovade att han aldrig mer skulle vara ensam.
