Nattflyg från Frankfurt till Bangkok. Ekonomiklass. Allt jag ville var att få sova.
Några säten bort satte sig en man runt fyrtio. Flintskallig, ryggsäck, helt uttryckslös – som en sten.
Medan folk fixade sina skärmar och bälten, gjorde han något… märkligt.
Han tog av sig skorna. Men inte bara tog av – han liksom befriade sig från dem med en inre seger. Sen tog han ut sulorna, gnuggade dem mot varandra (!), lade skorna på det tomma sätet bredvid – och slöt ögonen.
Inom några minuter spred sig en lukt i kabinen. En blandning av blöt hund, gammal gympaväska och semesterförstörd kyl. Folk började viska, öppna luftventiler, vända sig bort.
Jag försökte vänligt:
— Ursäkta, skulle du kanske kunna ta på dig skorna igen?
Han öppnade ögonen långsamt, såg på mig och svarade monotont:
— “Niet ponimaju…”
Jaså. Så det var den leken.
Flygvärdinnan försökte sen – med ett snällt leende. Han ryckte på axlarna. Totalt ointresserad.
Jag höll på att kvävas. Andades genom ärmen. Sen fick jag nog.
Jag tog långsamt av mig mina (inte helt fräscha) strumpor. Lade dem bredvid hans skor.
Han öppnade ögonen. Grimaserade.
— Oj, sa jag. Jag kommer också från ett land där vi inte förstår…
Och log:
— Men vi känner doften.
Han reste sig, tog sina grejer och gick bak i planet. Fem minuter senare: frisk luft. Frid.
Flygvärdinnan gick förbi, kastade ett öga mot mig – och blinkade.
Jag ångrar inget.
Det var ett litet hjältedåd – för alla våra näsors skull. ✈️
