När mamma dog stannade världen. Allt blev tyst, som om tiden slutade andas. Men jag fick aldrig tid att sörja. Mina två småsystrar stod där, rädda och förvirrade. I deras ögon fanns bara en fråga: Vad händer med oss nu?
Då förstod jag: jag måste vara stark. Jag blev deras vårdnadshavare, trots att jag själv fortfarande var nästan ett barn. Jag började laga mat, hjälpa med läxor, fläta deras hår, läsa godnattsagor – allt som en mamma gör.
På nätterna grät jag ibland i kudden. Inte för att jag ville ge upp, utan för att jag också längtade efter någon som kunde hålla om mig och säga: Det kommer att bli bra.
Jag lärde mig att kärlek inte alltid handlar om ord – utan om att finnas där. Att vara trygghet. Att vara hem.
Och ibland ser jag det i deras ögon – tacksamhet. Ibland ilska, ibland tårar, men alltid kärlek. Vi har klarat oss. Vi har varandra.
Mamma skulle ha varit stolt. Hon brukade säga att jag var stark. Då trodde jag henne inte. Nu vet jag att hon hade rätt.
