Jag kommer fortfarande på mig själv med att vilja ringa henne. Bara höra hennes röst en sista gång. Höra min dotter säga:
“Mamma, vi kommer snart. Kan du laga något gott?”
Men telefonen är tyst nu. Och… de finns inte längre.
Min dotter och hennes man dog i en bilolycka.
En meningslös, fruktansvärd olycka. De var bara på väg hem efter helgen.
Vid ett rödljus körde någon rakt igenom.
De hann inte ens bromsa. Bilen blev till vrak.
Barnen väntade hemma. Ritade, skrattade, frågade när mamma och pappa skulle komma.
Jag tvekade inte. Jag åkte dit och tog hem dem.
Den äldsta är åtta. Hon tittade på mig som om jag kunde förklara varför mamma inte kom till skoluppträdandet.
Den lilla är tre. Han frågar fortfarande:
“Mormor, var är pappa? Har han gått för att köpa godis?”
Varje gång måste jag vända mig bort. Jag får inte gråta. Inte inför dem.
De har redan förlorat allt. De behöver någon som står kvar.
Jag vaknar ofta om nätterna av små steg i hallen. För ett ögonblick tror jag det är min dotter.
Men det är mitt barnbarn. Hon har drömt en mardröm igen.
Ibland kryper hon upp i min säng och viskar:
“Mormor, du ska väl inte också försvinna? Du går väl inte sönder?”
Jag håller om henne, hårt.
Nej, älskling. Jag går ingenstans. Jag är ditt hem nu. Din trygghet. Din godnattsaga.
Jag vet inte hur jag ska orka.
Jag blev mamma igen, fast jag var redo att vara mormor.
Jag hann aldrig säga hej då. Aldrig säga hur mycket jag älskade henne.
Men kanske… kanske är det här min chans.
Att visa hennes barn, varje dag, vad kärlek verkligen betyder.
