“Jag får inte jobb – på grund av mitt utseende. Mitt ansikte gör människor obekväma.”
Jag har varit tyst länge.
Men nu vill jag berätta hur det är att leva i en värld där första intrycket betyder allt.
Mitt ansikte är annorlunda – format av sjukdom, operationer och många dagar på sjukhus.
Jag har vant mig vid det. Men samhället har inte gjort det.
Jag söker jobb med kunskap, erfarenhet och motivation.
Men så fort någon ser mig, förändras stämningen. Blickarna blir kalla. Avståndstagande.
Sedan kommer ett artigt “tyvärr” – eller inget svar alls.
En gång gick jag vidare i tre rekryteringssteg, allt via nätet.
“Du passar perfekt”, skrev de.
Men efter ett videosamtal ändrades tonen.
Och snart: “Vi har valt att gå en annan väg.”
Jag ber inte om medlidande.
Jag ber om en chans – att få visa vem jag är, inte hur jag ser ut.
Jag kanske inte passar in i bilden av den “perfekta kandidaten”.
Men jag är engagerad. Lojal. Starka värderingar. En människa.
Om du känner igen dig – du är inte ensam.
Och till er andra: bedöm inte människor utifrån ansiktet. Se hjärtat, inte ytan.
