Min mamma försvann för 16 år sedan. Min mormor uppfostrade mig.
Jag var bara tre år gammal när hon försvann — minnet av hennes ansikte är svagt, men jag känner doften av hennes parfym, hennes röst som sjöng vaggvisor, hennes trygghet i famnen. Sedan – ingenting. Bara ett tomrum.
En dag kom hon aldrig tillbaka. Inget samtal, inget brev, ingen ledtråd. Våra vuxna pratade i viskningar: “Kanske stack hon iväg…”, “Kanske någonting hemskt hände…” — men ingen visste säkert. En sak var klar: hon var borta.
Min mormor – min mammas mor – tog över allting. Hon gjorde så att jag aldrig kände mig som en förlorad själ. Hon lärde mig vad kärlek är, vad tro betyder, och hur man bär styrka trots ett brustet hjärta. Aldrig talade hon illa om min mamma. Tvärtom — varje kväll berättade hon hur snäll, klok och drömmande hon var, och hur mycket hon älskade mig. Även om hon försvann — kärleken bestod.
Med tiden började jag ställa frågor: Varför? Var är hon? Varför? Men svaren uteblev. Bara tystnad. Och gamla fotografier som gjorde ont att se på.
Ibland var jag arg på henne — för att hon försvann, för att hon inte kämpade, för att hon aldrig kom — inte till skolavslutning, inte till födelsedagarna, inte när jag var sjuk. Och ändå kände jag en saknad som gjorde mig hel.
Nu är jag nästan i samma ålder som hon var då. Och jag förstår hur svårt det är att växa upp, hur lätt det är att gå vilse i rädslan — och hur svårt det är att våga be om hjälp.
Jag vet inte vad som hände henne. Lever hon? Har hon glömt mig? Men jag vet en sak: jag ger aldrig upp hoppet. Varje födelsedag tänder jag ett ljus och viskar min bön: att hitta henne. Eller åtminstone förstå.
Och min mormor… Hon blir äldre. Men hennes ögon är fortfarande varma och starka. Och i dem ser jag allt jag vet om kärlek.
