Jag tappade bort min mobil. Det var efter jobbet, mitt i vardagens stress – matkassar, buss, tankar.
När jag kom hem märkte jag att den var borta. Jag letade överallt – jackfickor, väska, till och med i kylskåpet.
Det var inte mobilen i sig jag saknade mest… utan minnena. Bilder från mammas födelsedag. En film där min systerdotter säger “moster” för första gången.
Jag bestämde mig för att ringa mitt eget nummer. Kanske någon hade hittat den.
Det tutade… en gång… två…
— Hallå?
Jag frös till.
Det var min röst. Lugnt tonläge. Nästan kylig.
— Hej… det här är min mobil… har du hittat den?
Svaret kom direkt:
— Oroa dig inte. Du hittar den när tiden är inne. Men gå inte hem samma väg som du brukar.
— Vad sa du? Vem är du? — viskade jag.
— Sväng vänster vid apoteket. Undvik gränden.
Click. Samtalet avslutades.
Jag stod stilla. Var det ett skämt? Men rösten… var exakt som min. Det var omöjligt att förklara.
Framme vid mitt hus tvekade jag. Gränden var kortare, men…
Jag tog omvägen. Förbi apoteket.
Och då hörde jag sirenerna.
I gränden låg en man på marken. Polis, ambulans. Det hade skett ett rån.
Min mobil hittades aldrig. Inte heller SIM-kortet.
Men sedan dess… lyssnar jag noggrant när det ringer.
För man vet aldrig vem som svarar i andra änden.
