Jag gick som vanligt för att hämta mitt barn på förskolan, men när jag kom fram till gruppen var mitt barn inte där. Först trodde jag att hen kanske lekte i ett annat rum eller ute, men personalen sa att hen redan hade gått hem. Det var oväntat och skrämmande.
Jag stod i korridoren, hjärtat bultade av oro. Tusentals tankar snurrade i mitt huvud: Var kunde mitt barn vara? Varför hade ingen informerat mig? Jag ringde min man och försökte nå andra föräldrar, men ingen svarade. Personalen försökte lugna mig och sa att allt var under kontroll, men jag kunde inte hålla tårarna tillbaka.
Mina känslor tog över — jag skrek åt personalen, krävde förklaringar och ville förstå hur det kunde hända. Jag var rädd och sårad — jag ville bara vara säker på att mitt barn mådde bra. I det ögonblicket kändes det som om hela världen rasade.
Senare fick jag reda på att mitt barn hade gått hem med sin mormor, men jag hade inte blivit informerad. När jag fick veta det kände jag lättnad, men också ilska över bristen på uppmärksamhet. Den dagen lärde mig att vara ännu mer vaksam och bestämd, och framför allt att behålla lugnet, även när allt verkar gå fel.
