Vi körde med min syster när vi plötsligt mitt på vägen såg en man: jag bromsade, mannen närmade sig långsamt bilen, och i hans händer höll han… 😱😱
Min syster och jag var på väg till våra föräldrar – de bor flera timmar bort. Jag körde och min syster satt bredvid. Vi pratade, planerade helgens aktiviteter, lyssnade på musik – allt var som vanligt.
Men plötsligt… mitt på vägen såg vi en man. Han stod stilla och ensam.
Han såg ut att vara runt trettio år. Han rörde sig inte, stod bara med ryggen mot oss, som om han väntade på något. Jag bromsade tvärt för att undvika en kollision. Vi stirrade på honom, förvirrade.
Mannen vände sig långsamt om. Han tittade rakt på oss… och log. Men det var inget vänligt leende. Det fanns något oroande, nästan skrämmande i det.
Automatiskt låste jag alla dörrar och tog upp telefonen, redo att ringa polisen om det behövdes. Han började långsamt gå mot bilen, utan att släppa blicken, med det konstiga leendet kvar. Vi stod stelna – ingen i närheten, bara en tom väg, bara vi och han.
Då viskade min syster skräckslaget:
— Titta… i hans händer…
Jag tittade – och frös till. I hans hand höll han… 😱
I främlingens hand fanns en kvinnoväska.
Han kom fram till fönstret på min sida och gjorde en gest att jag skulle rulla ner rutan. Självklart gjorde jag inte det.
— Vad vill ni? — min röst darrade förrädiskt.
— Jag hittade en kvinnoväska, — sade han lugnt. — Är den inte er?
— Skämtar han? — fräste min syster. — Vilken väska? Hur kan den vara vår?
— Nej, — svarade jag kort och tryckte på gasen. Vi körde iväg utan att titta bak.
Kära tjejer, var försiktiga.
Jag ryser vid tanken på vad som hade kunnat hända om jag hade rullat ner rutan. Eller inte kört iväg i tid. Kanske någon annan hade tänkt: „Tänk om det verkligen är hennes väska?“
Eller helt enkelt inte vågat köra iväg. Men man ska inte skämmas, man ska inte ursäkta konstigt beteende.
Även om han verkligen ville lämna tillbaka väskan – varför stå mitt på vägen? Hur kunde han veta vem som satt i bilen? Varför tittade han just på oss?
För många frågor.
Och jag ryser vid tanken på vilka svar som kunde ha funnits. Vi lever helt enkelt i en farlig värld.
