Natten gick långsamt. Rummet låg i tjockt halvmörker, och det bleka ljuset från en gatlykta trängde in genom gardinen. Utanför föll några få snöflingor på den kalla asfalten, och det verkade som om världen hade stannat. Bara här, i detta rum, pågick en oändlig väntan på slutet.
Anna satt vid sin mammas säng, hopsjunken på en hård stol. Ryggen värkte av att sitta så länge, händerna skakade av kyla. Hon släppte inte sin mammas hand — kall, orörlig, som av vax. En gång hade dessa fingrar doftat av bröd, jord från trädgården, äpplen och kanel. Nu var de främmande. Monitorn gav ifrån sig ett regelbundet pip, som om någon räknade sekunderna av deras gemensamma liv. Den gröna linjen darrade som en spänd sträng. I hörnet droppade droppet, varje droppe som ett hjärtslag.
Anna lutade sig fram mot sin mamma, pannan nästan mot hennes hand.
— Mamma… hör du mig? — rösten darrade. — Du lovade… I somras — havet. Du sa att du skulle simma först, och jag efter dig. Du vann alltid… minns du?
Inget svar. Bara syremaskinens fräsande. Tårarna rann långsamt nerför kinderna, föll på det grå sjukhustäcket. Hon ville säga allt: ”Förlåt för att jag kom så sällan”, ”Förlåt, jag trodde att jag hade tid”, ”Förlåt för alla ord”. Men tungan lydde inte. ”Och nu finns det ingen tid…” tänkte hon skräckslaget.
Dörren öppnades, läkaren kom in — lång, med ett trött ansikte. Han tittade på monitorerna, sedan på Anna.
— Blodtrycket sjunker, sa han lågt. Vi gör allt vi kan.
— Men… hon kommer att leva? — Anna höjde blicken, ögonen fulla av förtvivlan. — Säg att hon kommer att leva!
Läkaren var tyst en stund, sedan kort:
— Förbered dig. Det är inte lång tid kvar.
Världen föll samman. Ljudet försvann. Bara hjärtat som slog i tinningarna. Anna klamrade sig fast vid sin mammas hand som vid en livboj.
— Nej! Nej, jag är inte redo! — viskade hon. — Mamma, lämna mig inte! Jag ska rätta till allt. Jag ska komma varje sommar, vi ska plantera rosorna som du ville… Bara stanna!
Plötsligt gav monitorn ifrån sig ett larmande ljud. Linjen hoppade. Sjuksköterskor rusade in. Någon försökte dra bort Anna, men hon kämpade emot, skrek:
— Ta henne inte ifrån mig! Mamma!!!
Skrik blandades med läkarens order, maskinernas pip. Sedan plötsligt… tystnad. En rak grön linje. Anna stod stilla. Sedan sjönk hon långsamt ner på knä. Hon tog sin mammas hand — kall, orörlig — och viskade knappt hörbart:
— Jag älskar dig… förlåt…
Utanför grydde gryningen. En ny dag började — för alla, utom för henne.
En vecka gick. En frostig morgon. Snön knarrade under fötterna på dem som kommit till begravningen. Anna stod vid den färska graven, höll vita rosor i händerna. Hennes fingrar blödde — taggarna hade rivit dem, men hon kände ingen smärta. När alla gått, blev hon ensam kvar. Slog sig ner på en bänk vid graven, tog fram ett ihopvikt papper ur väskan. Gulnat papper. Hennes mammas handstil. Ett brev.
”Anjuta, om du läser detta betyder det att jag redan är där smärtan inte finns. Gråt inte, min flicka. Du är stark. Lev, skratta, anklaga dig inte för något. Jag visste att du älskade mig. Och jag kommer alltid att älska dig. Alltid nära dig. Även när du inte ser mig. Mamma.”
Anna slöt ögonen, pressade brevet mot bröstet och för första gången på dagar skrek hon — det skrik som bara de ger ifrån sig som förlorat hela sin värld.
Snön föll långsamt mot marken, täckte den färska högen med ett vitt täcke.
