Jag åkte i en fullpackad tunnelbanevagn, pressad mot den kalla metallstången. Det var så många människor att det kändes som att jag andades in andras luft. Plötsligt ryckte tåget till som om någon dragit i en spak. Folk började mumla, några svor, andra höll hårdare i stångarna.
Efter några sekunder stannade tåget. Vi befann oss mellan stationerna. Det svaga ljuset blinkade och slocknade – för ett ögonblick kände jag den totala mörkret. Ingenting syntes, bara det dämpade ljudet av andning och hjärtslag runt omkring mig. Jag hörde någon stånade bredvid mig, och det ekade genom hela vagnen.
Kaoset började. Människor tryckte mot varandra, några skrek, andra grät. Jag kunde inte röra mig: någon svimmade precis bredvid, någon annan kämpade för att andas. Det kändes som om tunneln krympte runt oss, och jag kände hur den kalla metallväggen av andras andetag trängde in i benen.
När ljuset kom tillbaka började tåget rulla igen, men en rysning stannade kvar inom mig – känslan av att något i mörkret bevakade oss. Jag kommer aldrig glömma den rädslan: inte på grund av stoppet, utan på grund av hur nära andras panik och hjälplöshet kändes.
