De första månaderna av graviditeten var mycket tuffa för mig — ständig illamående, svaghet, sömnlösa nätter. Och nu dessutom en svärmor som inte lät mig vara ifred.
Varje morgon — anklagelser, skäll, hån. Och om jag försökte säga ett ord som svar — skyndade hon sig att klaga till min man och hotade att kasta ut oss ur huset.
Den natten sov jag nästan ingenting. Vid femtiden började ögonen falla igen, men sömnen avbröts av en vasst röst vid örat:
— Upp med dig, latmask, jag är hungrig. Gör något att äta, annars sover du hela dagen!
Jag blundade och försökte att inte börja gråta.
— Mamma, jag mår dåligt, — viskade jag. — Jag har mått illa hela natten.
— Spara dina krämpor! — fräste hon. — Kvinnor på vår tid födde barn och klagade inte!
Jag steg upp och gjorde frukost, men inombords brast något. Jag förstod — det kunde inte fortsätta så här. Jag var tvungen att komma på en hämndplan för att sätta den fräcka svärmodern på plats. Och det gjorde jag…
På natten, när alla hade somnat, satte jag på högtalaren — svaga viskningar, barns gråt, suckar. Jag ställde volymen på det lägsta, så att ljudet lät som om det kom långt bortifrån.
De första minuterna hände ingenting. Sedan hörde jag hur sängen i rummet bredvid knarrade — svärmodern hade vaknat.
Det var tyst i huset, men från köket hörde hon ett svagt kvinnligt viskande. Som om någon grät. Hon lyssnade — ljudet tystnade. Hon trodde hon drömde.
Efter några minuter igen — gråt, prassel, sedan en manlig röst, nästan ohörbar. Svärmodern satte sig upp i sängen, hjärtat bultade.
— Vem är där?! — ropade hon.
Inget svar. Bara ett lätt knack i väggen och sedan tystnad igen.
Hon somnade inte en blund till gryningen.
— Hördu, du hörde väl att någon pratade i natt? — frågade hon mig på morgonen med skrämda ögon.
Jag log oskyldigt:
— Nej, mamma, jag var vaken hela natten och läste, men jag hörde inga röster. Kanske du drömde?
Nästa natt hände allt igen. Viskningar, knackningar, svagt barns gråt.
Svärmodern började korsa sig, mumla böner. Hon trodde att den avlidne maken kommit för att hämta henne.
På morgonen, med darrande händer, kom hon till mig.
— Jag orkar inte mer, något händer i huset…
Jag såg lugnt på henne och sade tyst:
— Kanske straffar Gud dig. Kanske du borde vara lite snällare mot andra.
Sedan dess förändrades hon. Hon skrek inte längre, klagade inte, väckte mig inte på morgnarna. Tvärtom — hon kom med te, frågade hur jag mådde. Och på natten var huset helt tyst.
Rösterna försvann… för att jag hade stängt av högtalaren.
