Jag jobbar på en kemisk fabrik, nära skogskanten – bara tio minuter till floden. Ofta går jag hem längs vattnet efter jobbet.
Den kvällen var mulen, och dimman låg lågt över floden. Vid strandkanten såg jag något konstigt – en smutsig klump av jord, gräs och päls.
Först trodde jag att det var skräp, men klumpen rörde sig. Jag gick närmare – den andades.
Ett litet, dyblött djur, med hängande öron och halvslutna ögon.
— Stackars valp… — viskade jag.
Jag tog upp det försiktigt, svepte in det i jackan och skyndade hem. När jag tvättade det i varmt vatten började smutsen rinna bort – och då förstod jag att det inte var någon hund. 😱
Först gladde jag mig åt den gråa, tjocka pälsen som dök upp. Men något kändes fel. Pälsen var för grov, öronen för spetsiga, tassarna för stora – med starka klor.
Djuret höjde huvudet, tittade på mig med bärnstensfärgade ögon och morrade lågt.
Mitt hjärta sjönk. Det var ingen valp.
Jag ringde en veterinär. När han såg djuret stelnade han till.
— Det där är ingen hund, — sa han. — Det är en vargunge.
Jag kunde knappt tro det. En riktig vargunge! Den var svag, men skulle klara sig.
Nästa morgon körde jag tillbaka till platsen där jag hittat den. Jag öppnade buren. Vargungen såg på mig en sista gång och sprang in i skogen. 🌲
