Den kvällen gick jag in i badrummet för att duscha. Vattnet brusade, ångan fyllde rummet, och jag hade redan slappnat av när jag plötsligt insåg att jag hade glömt handduken.
— Åh, vilken klant jag är, — mumlade jag och gick ut ur badrummet utan att stänga av vattnet, bara insvept i min morgonrock.
Huset var tyst, bara från min 16-årige sons rum hördes märkliga ljud.
Först reagerade jag inte — jag trodde att han som vanligt tittade på film alldeles för högt. Men ju mer jag lyssnade, desto mer oroade jag mig. Det var inga film-ljud. Det var dämpade snyftningar, tunga dunsar, som om något föll, och ett svagt:
— Snälla… nej…
Jag frös till. Hjärtat slog hårt.
Jag hörde konstiga ljud från min 16-årige sons rum och trodde att han gjorde något pinsamt: men när jag öppnade dörren blev jag förskräckt.
”Vad händer där inne?” tänkte jag. Jag gick närmare och lade örat mot dörren — och kände en kall vind strömma ut.
— Älskling? Är allt okej? — viskade jag, men inget svar kom.
I stället hördes ett prassel, sedan ett ljud av en stol som drogs hastigt bakåt. Jag trodde min tonårsson gjorde något pinsamt.
Jag stod inte ut längre och tryckte upp dörren. Det jag såg fick mig att stelna av skräck 😲😱
Rummet låg i halvdunkel. Bara skrivbordslampan lyste upp hörnet där min son satt på golvet — blek, med skakande händer.
Framför honom — hans klasskamrat. Pojken låg på sidan, ögonen stängda, ansiktet grått. På golvet — ett omkullvält glas och ett paket tabletter.
— Mamma… jag visste inte vad jag skulle göra, — viskade min son med nästan bristande röst. — Han kom hit, sa att han mådde dåligt… sen bara föll han. Jag skulle ringa, men telefonen ramlade…
Jag kände på pojkens puls — svag, men där.
När jag ringde ambulansen skakade mina händer, tankarna snurrade. Först när sjukvårdarna hade tagit med sig pojken, såg jag att min son hela tiden hållit hårt i min gamla filt — den jag brukade ge honom när han var sjuk.
Jag kramade honom.
— Det är okej, du gjorde rätt, — sa jag och kände hur hans axlar skakade.
Då, när vi var ensamma, viskade han:
— Mamma… jag var så rädd att jag inte skulle hinna rädda honom.
