Marina vaknade tidigare än vanligt – en ovanligt stilla morgon där ingen behövde henne. Mannen var på tjänsteresa, barnen hos morföräldrarna och tystnaden i lägenheten kändes nästan högtidlig. Hon bestämde sig för ett litet morgonritual: filt, varm te, favoritboken.
I köket satte hon på vattenkokaren och öppnade teasken. Bergamottens doft fick henne att slappna av. Hon tog första tepåsen – men den prasslade konstigt.
”Säkert bara pappret”, tänkte hon och förde den mot koppen.
Då… rörde sig påsen.
Hon frös till. Hjärtat slog långsammare.
”Inbillning…” viskade hon och höll den mot ljuset.
Sömmarna var lite öppna, och därinne ryckte något vitt till. Hon blev yr. ”Det är bara te… det är bara te”, försökte hon.
Händerna skakade. Hon rev upp påsen.
Och hoppade bakåt:
En levande larv föll ut.
En riktig, slingrande liten mask. 🪱
Marina skrek. Armbågen slog till sockerburken som tippade. Socker över hela bordet – men hon märkte det knappt.
Masken kröp långsamt på golvet.
Tén… hennes favoritmärke… och hon hade nästan druckit den!
Hon tömde hela asken över bordet och öppnade påsarna en efter en. Två av dem var uppsvällda. I en av dem låg en liten kokong.
En kall rysning gick genom henne.
Hon satte sig ned, höll händerna för ansiktet.
”Tänk om barnen hade sett det här… eller druckit det?”
Hon mådde illa.
När hon ringde kundtjänst fick hon bara standardfrågor och ett artigt ”tack för informationen”. Ingen chock, ingen empati.
Av ren avsky slängde hon hela asken. Sedan skrubbade hon händer, bord, golv – allt.
När hon äntligen kände sig lugn igen, insåg hon att hon inte ville ha te längre. Bara kaffe. Starkt och utan överraskningar.
Men det märkligaste hände på kvällen.
När hon öppnade skåpet för att ställa in kaffet hörde hon ett svagt prassel.
Det kom inte från en förpackning.
Det kom… från skåpets vägg.
En liten vit prick där téet hade stått fick hennes blod att frysa.
Morgonen var bara början.
