På en landsväg inträffade en svår olycka. En lastbil tvärbromsade och en personbil med en höggravid kvinna i åttonde månaden hann inte väja utan körde rakt in i lastbilen. Krockkudden löstes ut och pressade henne bakåt i sätet.
Lastbilschauffören skadades knappt och sprang direkt ut. Han hörde kvinnans skrik, såg in i bilen och märkte hur hon kämpade för att andas, blek i ansiktet och med skakande händer.
Han drog ut henne ur den krossade bilen och ringde ambulans. Svaret var dystert:
”Ambulansen är på väg, men på grund av köerna tar det minst trettio minuter.”
Kvinnan hade svåra smärtor och höll sig om magen. Chauffören insåg att tiden var avgörande. Han tog henne med sig och började gå – nästan springa – mot ambulansen. När han såg blåljusen vinkade han till sig sjukvårdarna och överlämnade henne.
Nästa dag knackade polisen på hans dörr.
”Du misstänks för att ha kidnappat en gravid kvinna.”
Han blev helt ställd. Snart framkom sanningen: kvinnans man var våldsam och kontrollerande. Hon hade försökt fly från honom den dagen. Olyckan stoppade henne. Mannen gjorde en falsk anmälan om ”kidnappning” för att rikta misstankarna bort från sig själv.
Chauffören frigavs så småningom — utmattad, med röda ögon men äntligen fri.
