På morgonen gick jag ut på balkongen helt automatiskt — för att öppna fönstret, andas in luft, vakna. Och plötsligt fastnade blicken på väggen, som om jag snubblade med ögonen. Där var något. Det rörde sig.
Långsamt, märkligt, som om det hade ett eget liv. Allt inom mig drog ihop sig. Första tanken — en skugga. Den andra — en orm. Hjärtat sjönk, handflatorna blev svettiga, andningen ryckig. Jag stod helt stilla och bara tittade, rädd för att ens blinka.
Ju längre jag tittade, desto tydligare blev det: det liknade inte en orm. Rörelserna var annorlunda — inte mjuka, utan ryckiga och hjälplösa. Varelsen verkade dra sig framåt, röra sig inne i väggen, medan svansen blev kvar utanför.
”Förmodligen något stort med en tunn svans”, tänkte jag.
En våg av oro och äckel blandat med rädsla sköljde över mig. Det kändes som om jag hade sett något förbjudet, något som inte var menat för mänskliga ögon. Jag ville skrika och samtidigt bara gå därifrån och glömma allt.
På morgonen gick jag ut på balkongen och lade märke till något märkligt i väggen som rörde sig där inne. I det ögonblicket greps jag av ren skräck, särskilt när jag förstod vad det var.
När jag fick veta vad som faktiskt fanns i min vägg blev jag förskräckt 😢😲
Jag gick närmare, redan darrande. Och då förstod jag att det hade fastnat i en spricka i väggen. Varken fram eller tillbaka. Då kom insikten — det var en skink. En riktig, levande ödla.
I det ögonblicket ersattes rädslan plötsligt av medlidande. Den kämpade, klamrade sig fast med benen, men kunde inte ta sig loss. Jag såg hur utmattad den var, hur svansen ryckte, och det blev tungt i bröstet.
Jag samlade mod och hjälpte den försiktigt ut. Hjärtat bultade, men jag gjorde det. Skinken stelnade till ett ögonblick och kröp sedan snabbt iväg, som om den aldrig hade varit där.
Senare fick jag veta att skinkar inte är farliga för människor. De är inte giftiga, inte aggressiva och biter bara om de blir mycket rädda eller hanteras grovt.
Vanligtvis är de bara rädda och försöker fly. Och märkligt nog kände jag mig lugn efter all denna skräck. Jag var inte längre rädd — jag kände att jag hade gjort något rätt.
