Ballerinan skämdes inför de andra dansarna när hennes pappa kom med hennes balettskor direkt in i salen: när alla började skratta åt henne körde hon bort honom, men sedan hände något oväntat 😱😥
Morgonen hemma hos Anna började med sårad stolthet och ilska. Hon hade återigen bråkat med sin pappa om balettskorna. Hon hade dansat i tre år och drömde om att en dag bli en riktig ballerina. De andra flickorna hade vackra kläder och dyra tåskor, medan hennes saker var gamla och slitna.
Särskilt skorna gjorde henne ledsen. De var slitna, mörka och nötta, och Anna kände att alla såg på henne med medlidande just på grund av dem.
Hennes pappa gjorde sig redo för jobbet. Han arbetade på en byggarbetsplats, tog de tyngsta jobben och kom hem trött, med ont i ryggen och slitna händer. Anna bad honom återigen köpa nya skor. Hon sa att hon skämdes, att hon snart skulle uppträda och att alla skrattade åt henne.
Pappan förklarade lugnt att de inte hade pengar just nu, att de behövde vänta lite, att han skulle hitta en lösning. Men Anna ville inte lyssna. I ilska kastade hon sina gamla skor rakt mot honom.
Han sänkte blicken, plockade upp dem och sa inget. Anna gick till träningen och smällde igen dörren.
På jobbet tänkte han hela tiden på henne. Under lunchpausen rengjorde han skorna, tvättade dem och målade dem med guldfärg.
På kvällen såg de nästan nya ut.
Han gick direkt till dansskolan.
I salen började viskningar.
— Vem är det där?
— Varför ser han ut så?
Anna vände sig om… och såg sin pappa.
— Jag har fixat dina skor, — sa han.
Alla skrattade.
— Är det din pappa?
Anna skämdes.
— Nej, — sa hon. — Det är en assistent.
Hon kastade skorna på golvet.
— Gå härifrån.
Han sa inget. Tog upp skon och gick.
Och sedan hände något oväntat… 😱😨
Först när dörren stängdes bakom honom kände Anna plötsligt något tungt inom sig. Men hennes stolthet lät henne inte springa efter honom. Hon låtsades att ingenting hade hänt, plockade upp skorna, skakade av dem och fortsatte träningen.
På kvällen var hennes pappa inte hemma. Han kom mycket sent, när Anna redan låg i sitt rum. Han gick inte in till henne, sa ingenting och från den dagen blev han ännu tystare.
Nästa dag låg en låda på hennes säng. Inuti fanns nya balettskor — inte målade, utan helt nya.
Anna blev så glad att hon tog dem, höll dem mot sig och sprang till träningen.
Efter tävlingen fick hon en titel, ett diplom och beröm för sin teknik och uttrycksfullhet. Alla log mot henne och gratulerade henne, och flickorna som hade skrattat åt henne såg nu annorlunda på henne.
Anna stod med priset i handen och insåg plötsligt att hon inte hade någon att dela glädjen med. Hennes pappa var inte där.
När hon kom hem ringde telefonen nästan direkt. Rösten var märklig. De sa att hennes pappa låg på sjukhus. På jobbet hade han blivit dålig. På grund av överarbete och långa skift hade han fått ett allvarligt anfall.
Det kändes som om marken försvann under hennes fötter. Hon stod mitt i rummet med diplomet i handen och kunde inte tro det hon hörde.
Alla ord hon sagt kom tillbaka. Hon mindes hans leende, de gyllene skorna och hur han gick utan att säga något.
Hon sprang till sjukhuset. Vid dörren darrade hon av rädsla. När hon kom in låg hennes pappa blek och svag. Hans händer låg stilla.
— Pappa, förlåt mig…
Hon grät utan stopp.
Efter en stund vaknade han, såg henne och tryckte svagt hennes hand. Och då förstod Anna det viktigaste.
